|
|
Upptäckten av palatset
Upptäckten av Birger Jarls gamla palats från 1200-talet i Vadstena kloster var en av 1900-talets största antikvariska upptäckter i Sverige. Så här berättar Sune Zachrisson om händelsen i en artikel av Julia Sigurdson i Fastighetsverkets tidning Kulturvärden.
Inledning
”En sen kväll i slutet av augusti 1956 knackade jag puts i den gamla klosterbyggnaden i Vadstena. Jag hade bara en cigarettändare som belysning och den brände på fingrarna. Bakom mig stod byggmästare Wållander. ´Hur ska du ha det? På måndag morgon börjar vi riva. Du får själv ta kostnaderna om det slår fel´, hotade han.Jag hade tidigare knackat fram en medeltida dörröppning, där det bara skulle finnas 1600-talsmurverk, och jag måste knacka mer för att vara säker. Då kom ännu ett smalt dörrhål fram och det stod klart att detta måste vara öppningar till nunnornas sovceller. Med fjärilar i magen tog jag beslutet att stoppa rivningen”. Så börjar Sune Zachrisson sin berättelse om den kanske mest dramatiska och spännande byggnadshistoriska undersökningen någonsin i Sverige. ”Jag var 24 år och utsedd av Birgittastiftelsen till antikvarisk kontrollant när klostret skulle byggas om till elevhem för folkhögskolan.” 1956 var man klar över att byggnadernas ytterväggar var medeltida medan innanmätet däremot ansågs vara av senare datum.
Sommarens gåtfulla upptäckter
Ombyggnadsarbetena startade i april 1956, fortsätter Sune sin berättelse. I juni började jag mina undersökningar och redan då kom de första överraskningarna i norra längan när jag den 13 juni skrapade fram två freskomålningar. På en av pelarna gömde sig bilden av Heliga Birgitta vid sin skrivpulpet och på en annan bilden av Heliga Dorotea. Till yttermera visso stod ”Sancta Birgitta” och ”Sancta Dorotea” skrivet i textband över deras helgonglorior. Detta var den första återfunna bilden av Birgitta målad av klosterfolket självt och tillkommen vid slutet av 1400-talet.
Nu skrev både lokal- och rikstidningarna om överraskande upptäckter.
Den första stora sensationen – sovcellerna!
I mitten av augusti började jag göra närmare förstudier av ovanvåningens innerväggar. Nu skulle bevisen för tunnvalvens medeltida ursprung snart komma. Sedan länge ansågs det att ovanvåningen varit systrarnas dormitorium men de tre tunnvalven uppfattades som 1600-talsmässiga.
Med hammare, fogjärn och blåslagna fingrar knackade jag puts på mellanväggarna.
Brådskan var stor, ombyggnaden närmade sig. Mycket snart hittade jag en liten dörröppning och jag kände direkt att den måste ha tillhört en klostertida sovcell. Detta var en allvarligare upptäckt än de tidigare eftersom väggen delvis skulle rivas ner. Nu måste jag kalla på byggmästare Wållander själv. Han kom en kväll ett par dagar senare och han krävde klart besked. Medan han stod bredvid och väntade knackade jag fram ytterligare ett dörrhål och i ytterväggen en fönsteröppning som egendomligt nog satt mitt emellan lägena för de två dörrarna. Vid 23-tiden på kvällen, bestämde jag mig: ”jag förbjuder dig att fortsätta!” På måndagen fick murarna hjälpa till att knacka fram cellöppningar.
Det första jag gjorde dagen därpå var att ringa Andreas Lindblom, Birgittastiftelsens sekreterare och min uppdragsgivare. Uppståndelsen i Stockholm blev total. Den sista augusti kom nyheten i tidningarna. Andreas Lindblom och förste antikvarie Bertil Berthelson på riksantikvarieämbetet telefonintervjuades av tidningarna.
Varför stämde det inte – det byggnadshistoriska forskningsläget
Precis tio år tidigare hade Bertil Berthelson disputerat på en avhandling om birgittinerordens byggnadskick. Han hade visat att den norra längan var medeltida men att ovanvåningens innanmäte sannolikt hörde till 1600-talet då byggnaderna gjordes om till krigsmanshus för trettioåriga krigets invalider. Uppfattningen var att klostret hade nybyggts på 1300-talet. Man förlitade sig på klostrets diarium som påstår att när Birgittas väpnare Johan Peterson kom till Vadstena för att påbörja klosteranläggningen fanns intet annat än öde rum. I backspegeln är det lätt att säga att forskarna borde ha läst Birgittas tydliga anvisningar i uppenbarelserna. Men hon var ännu så misstrodd och föremål för seklers konservativa kvinnosyn att man inte fäste något avseende vid hennes sakuppgifter.
Den andra, verkligt stora, sensationen – kungapalatset!
När hantverkarna knackat vidare blev det så småningom 59 cellöppningar och hälften så många fönster, varje cell hade bara ett halvt fönster. Birgitta hade föreskrivit att systrarna skulle vara 60 stycken, abbedissans cell fanns i en utbyggnad. De långa tunnvalven i norra längans ovanvåning var alltså klostertida.
De beslutande insåg nu att upptäckterna var av sådan art att kvalificerad expertis måste tillkallas. Riksantikvarieämbetet sände då sin främste byggnadsforskare, Iwar Anderson, för att överta ansvaret för undersökningarna. Tre igensatta fönsteröppningar kom fram när vi knackade puts på norra ytterväggen. De var märkligt treklöverformade i sina översta delar. På en portalomfattning till en igensatt dörr i södra yttermuren konstaterade Iwar Anderson att hörnstenarna var fint räfflade och gråmålade. Detta skulle imitera huggen kalksten, ett mode vid mitten av 1200-talet! Iwar Anderson hade kommit Vadstena sätesgård på spåren.
Jag fick avlägga tysthetslöfte, lokaltidningarna var på mig dagligen och ville veta vad den tystlåtne experten hade att säga. Iwar Anderson var nämligen noga med att pröva en hypotes ur alla tänkbara synvinklar innan han påstod något. Iwar Anderson var helt övertygad om att byggnaden var från 1200-talet och att den hade varit det profana palats, ett djävulens näste byggt med fattiga manna svett för rika manna högfärds skull, som ingen hade anat att det skulle kunna gömma sig under putsen. Vi läste Birgittas uppenbarelser, där hon ger anvisningar om hur byggnaden skulle ödmjukas för att bli ett nunnekloster. Klostrets diarium hade på ett förringande sätt talat om några rester på platsen. Att det var en 59 meter lång och minst fjorton meter hög tegelbyggnad teg diariet om. Först den 5 november släppte Iwar den verkliga dundersensationen, det sägenomspunna kungapalatset ingår i Vadstena nunnekloster!
Erik Lundberg yttrade vid påföljande byggmöte: ”Nu ska vi låta byggnaden själv tala och efter det ska vi se vad den kan användas till.” Ett stormöte hölls med alla inblandade entreprenörer. Elektriker Bo Peterson, då anställd på Feldts elektriska, berättar att varenda ritning kunde slängas i sjön!
Myten och verkligheten
Under hundratals år hade 1200-talspalatsets placering varit bortglömd, men som sagoslott hade det levt i myternas värld. I folkmun talade man om Susenborgs slott men ingen visste säkert var det legat. Det fanns många hypoteser men inga bevis. Därför blev Iwar Andersons upptäckter så sensationella.
Men hur kunde man helt tappa bort att klostret var inrymt i ett palats? Varför negligera Birgittas anvisningar och föreskrifter om klosterbyggnader och klosterkyrka, allra helst som hon talar om hur det stora stenhuset skulle ändras för att inrymma nunnornas klosterlänga.
Med tanke på att så många hade skrivit om Birgitta och hennes gärning, är det märkligt att hennes visioner och anvisningar inte uppmärksammades av historikerna. Förklaringen är sannolikt att för en historiker ansågs det meningslöst att ens anlägga källkritiska aspekter på himmelska uppenbarelser nedtecknade av en hysterika som professor Henrik Schück beskrev Birgitta. Och den då förhärskande historiesynen bestämde att vetenskap och myter var oförenliga. Folkminnen var nonsens som seriösa historieforskare inte befattade sig med.
Men myten hade trots allt en sanningshalt och visar att det materiella och det immateriella kulturarvet, byggnaderna och föreställningarna, är oupplösligt förenade.
Artikeln publicerad i Statens Fastighetsverks tidskrift, KULTURVÄRDEN, nr 4, 2006.
För att läsa hela artikeln, kopiera adressen nedan till din webläsare
http://www.sfv.se/cms/showdocument/documents/sfv/kulturvarden/2006_04/upptackten_av_1200_talspalatset_i_vadstena_ett_50_arsjubileum.pdf
2009-10-02 Michael Raborn
Tillbaka
|
|
|
| Webbkarta | Webmaster |
Infomaster | ©